Det är lätt att tappa sugen när världen ser ut som den gör just nu. Med den uppblossade konflikten mellan Israel och Palestina, kriget i Ukraina som aldrig verkar ta slut, terrordådet i Bryssel och den ständigt eskalerande gängkonflikten. Lägg där till en världsomspännande klimatkris och sammantaget har vi en ganska dyster bild av det rådande världsläget. 

 

Så när världen nu ser ut som den gör, hur kan vi då rättfärdiga att ge pengar till kulturen när vi knappt har tillräckligt med pengar inom vården eller skolan? Retoriken i den offentliga debatten går i princip ut på att vi måste välja – antingen satsar vi på vård, skola och omsorg eller kultur. Det finns ingen som säger att vi både kan och bör ha båda delar för att skapa ett gott samhälle. Men att vi skär ner här eller där inom kultursektorn gör ganska liten skillnad inom de enorma politikområdena vård, skola och omsorg. Det gör dock väldigt stor skillnad för de konst- och kulturutövare som drabbas. För att inte tala om den publik – barn och unga, vuxna och äldre – som blir utan ett brett och varierat konst- och kulturutbud. I slutändan är det såklart en prioriteringsfråga. Är det viktigare med sänkt skatt på plastpåsar än att alla ska ha rätt att ta del av och utöva kultur?

 

Den 26 september skrev Lars Strannegård – professor vid och rektor på Handelshögskolan i Stockholm – om synen på kultur i DN. ”Om kulturen genererar överskott på marknadsmässiga villkor är den hedervärd och legitim. Om inte kan tillmälen som ”bortskämd” och ”elitistisk” kastas in i leken. Om kulturen presenteras som en motor som bidrar till arbetstillfällen, innovation och tillväxt applåderas den av många. Om inte pekas den mot skamvrån.” Och det är nästan alltid där det hamnar när det pratas kultur – vad fyller den för nytta egentligen? Strannegård skriver vidare om hur vi genom kultur kan möta oss själva och andra och därmed förstå varandras drömmar, förhoppningar och rädslor. Och aldrig har det väl känts viktigare än nu att faktiskt se och höra varandra. Att se att vi är människor som tillsammans måste bygga och ta hand om den här enda världen vi har under det här enda livet vi fått.

Att slänga kulturen framför bussen är enkel och ganska tröttsam signalpolitik. Men är det inte just nu som kulturen och konsten behövs som mest? Inte som någonting nyttigt och uppbyggligt, utan som det som ger oss någonting mer och större än oss själva. Som ger oss mening eller förströelse, som visar på andra perspektiv och möjligheter, som får oss att tänka, känna och reflektera över vad det egentligen är att vara människa. Eller bara som en stunds välbehövlig verklighetsflykt.