Varför är det så tyst?
Just nu krisar stora delar av det svenska kulturlivet. Och då handlar det inte bara om det till stora delar offentligt finansierade kulturlivet som vi oftast arbetar med. Nu hörs fler och fler röster inom det traditionellt sett mer kommersiella kulturlivet i den offentliga debatten.
Grunden till missnöjet är så klart de ologiska, obegripliga och bitvis orättvisa regler som gäller för olika verksamheter. För hur kan det finnas en logik i att vi får samlas i tusental på köpcentrum och stränder? Att vi får sitta över hundra personer på en restaurang och åka kollektivt på allt mer fulla spårvagnar och bussar. Men ska vi arrangera en konsert eller en teater- eller dansföreställning så får det absolut inte vara mer än 50 personer i publiken. Oavsett hur stor lokal vi har och att vi kan visa på åtgärder för hur vi kan upprätthålla social distansering.
Självklart – det handlar naturligtvis om fler perspektiv som t.ex. hur människor tar sig till och från kulturarrangemang. Vi fattar att vi gemensamt måste hjälpas åt för att begränsa smittspridningen och att kulturen kanske inte är högst upp på priolistan just nu. Men det är inte detta det handlar om. Det handlar om att reglerna ser olika ut för olika delar av samhället och om den orättvisa som det här skapar. Det handlar om att vi vill ha något slags svar. Om att kunna planera framåt. Om att överleva.
Vår kulturminister Amanda Lind befinner sig nu i skottgluggen. Och det ska hon göra också, för det har varit öronbedövande tyst väldigt länge nu. Trots löften om snabba besked. Självklart ligger inte hela ansvaret på henne. Detta är en mycket större fråga, där regeringen gemensamt måste fundera kring och agera i frågor som rör hur vi gemensamt kan stötta vårt kulturliv. Hur vi gemensamt kan vara konstruktiva i att hitta lösningar så att vi kan genomföra kulturarrangemang på ett smittskyddssäkert vis. För det är klart vi kan det?
Vsst, vi vet att det finns större problem i världen just nu och att vi ändå befinner oss i en otroligt privilegierad situation. Men samtidigt tycker vi inte att det är orimligt att begära att kulturbranschen behandlas rättvist, eller att den åtminstone uppmärksammas från politiskt håll. Att vi får svar. Och ur ett rent själviskt perspektiv… Det enda vi vill är att få fortsätta arbeta med alla dessa fantastiska scenkonstnärer som skapar förtrollande, viktig och utmanande scenkonst. Det är vad vi vill, mer än någonting annat.
Hälsningar
