Ovanstående citat tänker vi nog att ganska många kan ställa sig bakom. Men om vi då säger att det var SDs Richard Jomshof som ligger bakom citatet, med hänvisning till Rasmus Paludans koranbränningar. Hur känns det då? Tycker då Jomshof – och i förlängningen SD som parti – att åsikts- och yttrandefriheten ska gälla lika för alla? Vi vill minnas att det var representanter från SD som ville att vi skulle förbjuda kommuner att hissa prideflaggan. Ska vi då tolka det som att hbtqi-frågor inte inkluderas i den svenska åsikts- och yttrandefriheten enligt SDs syn på saken? Och varför är det ingen som har ställt den här frågan till Jomshof eller någon annan representant för SD?

Självklart måste yttrandefriheten försvaras. Särskilt när vi nu har en styrande regering som i och med Tidöavtalet har satt sig i en självvald gisslansituation. Men yttrandefriheten är inte alltid helt enkel att förhålla sig till. För hur långt är vi egentligen redo att försvara den när det väl kommer till kritan? För oss är alla människors lika värde grundläggande. Att vi ska få vara fria att uttrycka våra åsikter, tänka fritt och älska vem vi vill är en självklarhet som är värd att försvara. Men måste vi då per definition även försvara den yttrandefrihet som innefattar personer och organisationer som t.ex. Rasmus Paludan och Nordiska Motståndsrörelsen? Hur långt kan och bör vi sträcka ut våra demokratiska principer för att tillmötesgå personer eller organisationer som enligt vårt sätt att se på saken, har ett i grund och botten icke-demokratiskt synsätt?

Vi har lyxen att leva i en demokrati. Det finns fel och brister med det svenska systemet, och det finns många saker som hade kunnat göras bättre (typ sluta sälja ut välfärden, era jävla stolpskott). Men vi måste värna om och vara aktsamma om den demokrati vi har. Och vi måste också försöka vara empatiska och respektfulla människor. Framförallt så kan vi väl prova att bara försöka vara snälla mot varandra? Det kommer vi nog ganska långt med.

Ta hand om er!