Den svenska tystnaden planerar att släppa 3 tematiska EP:s under 2010. Detta är den andra av dem. Den släpps exakt 4 månader efter den första dvs den 30 aug. Den är kallad:
Långsamma repliker all tid i världen.
Mer info samt möjlighet att lyssna på låtarna finns på deras hemsida:
densvenskatystnaden.se
1. Handikappsanpassad hiss
2. Afasi – Ladda ner HÄR:
adrianfiles.com/02.Afasi.mp3
3. Sommarkryss
4. Skolka, snatta, sabba
Musikalisk biografi del 2.
Endast det nödvändiga
Som gatumusiker var jag en god imitatör och Neil Young var mitt främsta nummer. Men han skrev Sugar Mountain som nittonåring och jag hade nu inte mycket tid kvar. Jag visste att jag borde skriva och sjunga mina egna sånger på svenska men jag var sträng mot mig själv med tvivel och krav. Kraven handlade om äkthet och tvivlen om vem jag var.
John Holm blev en ledstjärna. När jag sjöng Frågor bland många och riktade hans existentiella spottloskor mot dom förbipasserande, kändes målet inom räckhåll. Han sjöng med kniven på strupen; endast det nödvändiga hade han råd att yttra sig om. Endast det nödvändiga blev för mig en rimlig ambition.
Krav på äkthet och tvivel på jaget; kombinationen har en förlamande effekt. Kanske inget unikt för en tonåring. I mitt fall fanns orsakerna längre tillbaka i tiden.
Ett oroligt barn som exploderade av ilska och en förvirrad skolgång. Det knackade på klassrumsdörren en gång i veckan under mellanstadiet och en talpedagog tittade in för att hämta mig. Anledningen jag gavs var att jag läspade. Mitt egentliga problem var större; jag pratade fort, forcerat och sluddrande. Hemma skällde Pappa på mig vid matbordet för han inte hörde vad jag sa. Mamma brukade säga att jag pratade i staccato. Jag hörde vad dom sa men dom nådde mig inte. Jag var innesluten i ett tillstånd av ständig stress.
Brytningen kom på gymnasiet med en okänslig lärare i socialkunskap. Jag hade just sagt något inför klassen på ämnet handikapp och läraren svarade Men du Pontus, du har ju ett handikapp. Träffad av självinsiktens blixt försvann golvet under mina fötter. Jag skolkade nästa lektion och slutade skolan kort därefter.
Det var en smärtsam chockterapi som fungerade. Den första konsekvensen var att jag tog kontroll över talet, jag lärde mig att med viljestyrka uttala e t t o r d i t a g e t. Jag gick från impulsstyrning till tankestyrning. Medvetandet exploderade när jag kunde höra mina tankar och reflektera över dom. Jag kunde stanna i en tanke, jag kunde stanna i en tystnad. Jag hade en frihet att välja.
Den andra konsekvensen var att otryggheten på något sätt blev en trygghet. Jag hade blivit avslöjad inför mig själv och alla andra som redan visste. Om jag hade varit så blind för mig själv, hur kunde jag hädanefter ta någonting för givet? Jag var ett frågande tomrum, och jag fyllde det med insikten om mina brister. Det gjorde mig både stark och svag; jag visste i alla fall att jag ingenting visste.
Det blev nu nödvändigt för mig att förhålla mig till den påverkan pappa haft på mig. Han var en person med starka åsikter om allt och en auktoritär attityd till andra människor. Vi hade också vuxit upp isolerat på landet utan mycket kontakt med andra familjer. Att den livsstil mina föräldrar förde avvek från gängse normer förstod jag, men vad var rätt och vad var fel? Det blev för min del inte fråga om ett enkelt avståndstagande, snarare blev min uppgift att milt ifrågasätta och relativisera där pappa hävdat den absoluta sanningen och den goda smaken. Att hävda en egen åsikt dröjde det länge innan jag kunde göra.
Nitton år och uppfylld av mina brister. Den mest skriande var bristen på erfarenhet. Jag ville gå grundligt till väga och utforska platsen och tiden. Därför tog jag det jag hade, gitarren och sångerna, och gav mig ut och liftade. Jag levde och sov på gatan i Köpenhamn och Berlin. Jag hade ingen rätt att vara någon annanstans än på botten.
Pontus Wickman / Den svenska tystnaden
Magnus Bjerkert
+46 (0)709–20 38 53
magnus@adrianrecordings.com
www.adrianrecordings.com
