”Vad fan får jag för skattepengarna”. Så lät det i förra veckan när Uppdrag Granskning intervjuade Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling om hans skatteplanering i samband med att paradisläckan rullades ut över världen. Paradisläckan visar på hur toppolitiker, näringslivsjättar och förmögna privatpersoner, genom skatteplanering har kunnat undvika att betala enorma summor i skatt genom att upprätta brevlådeföretag i skatteparadis som till exempel Caymanöarna.
Dagen efter försökte Leif Östling pudla. ”Det var slarvigt uttryckt. Sverige har en generellt fungerande välfärd. Det jag försökte säga var att jag personligen använt den i mycket liten utsträckning jämfört med mitt finansiella bidrag till den”. Så resonemanget här handlar helt enkelt om att den som inte använder välfärden i någon större utsträckning, alltså borde betala mindre skatt. Detta skulle i så fall innebära att alla som väljer att inte skaffa barn, eller som inte har bil och därmed inte kör på våra vägar, eller som sällan blir sjuka eller som inte utbildar sig på universitetet därmed borde få skattelättnader? Men hur ska vi då räkna på det så att det blir millimeterrättvist ner till sista öret? Kanske är det helt enkelt bättre om vi bara kommer överens om att vi betalar för både oss själva och varandra lite jämnt fördelat sådär, kanske baserat på inkomst, så att vi gemensamt utifrån vår ekonomiska förmåga, hjälper till att skapa ett så bra samhälle som möjligt för så många som möjligt?
För det handlar kanske inte så mycket om vad just ”jag” får för pengarna, utan vad ”vi” får för pengarna. Vi får en till stora delar fungerande infrastruktur vad gäller gratis skolgång, barnbidrag, äldreomsorg, universitetsutbildningar, renhållning av både gator och parker, allmänna vägar, naturskyddsområden, högkostnadsskydd och en hel massa andra saker som vi på många sätt tar för givna. Vi får dessutom en väldans massa konst och kultur för pengarna. Finkultur och fulkultur. Folkligt och avant garde. Musik, dans, teater, litteratur, cirkus, bildkonst, film. Konserthus och jazzklubbar, teaterföreningar och Dramaten. Konst i det offentliga rummet, festivaler och folkfester. Konsthallar, kulturhus och operor. Allt det här och så oändligt mycket mer får vi. Men då måste vi också vara beredda på att vara med och betala för det.
Som med så mycket annat handlar det i slutändan om vilken slags samhälle vi vill ha? Vi kan välja mellan ett där så många som möjligt får det så bra som möjligt, eller ett där var och en får klara sig bäst de kan. Vi vet i alla vilket alternativ vi vill ha.
Hälsningar
Producentbyrån
|
