Göteborgsoperans Danskompani, Dramaten, Cullberg, Göteborgs Stadsteater, Uppsala Stadsteater, Kungliga Operan, Unga Klara, Folkteatern, Folkoperan, Norrdans, Strindbergs Intima Teater, Riksteatern. Där har ni alla större och mindre institutioner som utgör 2023 års upplaga av Scenkonstbiennalen. Utöver detta presenteras även produktioner av Lilith Performance Studio och Tove Sahlin & Shake It Collaborations, den sistnämnda i samarbete med Riksteatern. Av sammanlagt 14 produktioner är alltså en föreställning en helt och hållet utominstitutionell produktion. Eller har vi missuppfattat någonting?

 

Då undrar ju vän av ordning följande: är det så illa ställt med den fria scenkonsten att det inte har producerats en enda föreställning som kändes värd att presentera under årets biennal? Eller handlar det om att den 30-årsfirande biennalen helt enkelt ville ha föreställningar som smäller lite extra högt? Om så är det naturligtvis helt förståeligt, det är klart att 30 år av biennal ska firas med pompa och ståt. Men likväl trist att den fria scenkonsten blir så osynliggjord i ett så här pass viktigt sammanhang.

Vi ifrågasätter inte den konstnärliga höjden i de utvalda produktionerna. De är alla säkerligen fantastiska föreställningar, men scenkonstsverige består ju av så otroligt mycket mer. Den fria scenkonsten kan aldrig konkurrera med institutionerna, men den kan ges mer jämlika möjligheter att möta en större och bredare publik, på större arenor. När nu SD med Björn Söder i spetsen har startat ett kulturkrig så känns det än viktigare att lyfta och värna det fria kulturlivet så att det kan vara just det – fritt och obundet och allt annat som det kan tänkas vara. För just nu behöver vi mer mångfald, inte mindre.