Det du läser just nu är Producentbyråns nyhetsbrev. Varje månad når vi strax över 5500 personer med det här nyhetsbrevet, alltifrån enskilda kulturutövare till politiker, institutionschefer, kommunikatörer, kultursekreterare och en intresserad allmänhet. Som vi har skrivit tidigare så är vi kanske inte ”en röst” på samma sätt som mer politiskt präglade organisationer är. Men under åren så har vi insett att vi har en röst. Och den tänker vi fortsätta att använda för att belysa saker som vi funderar över.
Just nu funderar vi till exempel över de till synes helt obegripliga skillnader som fortfarande finns mellan människor i det här landet.
För en dryg vecka sedan publicerade SVT en undersökning över kommunernas kulturkostnader. Umeå är den kommun som lägger mest pengar på kulturområdet med 2524 kronor per person. Minst pengar till kulturverksamheten ger Nordanstig med 434 kronor per person. Göteborg ligger på en blygsam 137:e plats med 1038 kronor per person, det vill säga inte ens hälften av vad Umeå lägger per invånare. Ska det vara så här?
Igår, den 8:e mars, var det Internationella Kvinnodagen, en dag som kom till i början av 1900-talet för att hedra kvinnorörelsen och för att främja kampen för kvinnors rösträtt. Över hundra år sedan alltså, och fortfarande har vi inte uppnått jämställdhet ens i ett förment progressivt land som Sverige. Frågan är hur många år till den här dagen egentligen måste firas? Hur många år tar det innan vi har uppnått jämställdhet?
Politiken, kulturen, jämställdheten. Var pågår diskussionen om de här orättvisorna? Varför har vi fortfarande de här skillnaderna mellan människor, som både beror på var du bor och vem du är? Borde vi inte ha kommit längre än så? Vi har inga svar, och det kanske inte egentligen heller är det vi söker. Vad vi söker är diskussionen och den aldrig avstannande dialogen. För den dagen vi slutar diskutera de här frågorna är dagen då vi har förlorat. Och det känns som en helt igenom dålig idé.
Hälsningar
Producentbyrån
|
